Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

Svackor och skov

Publicerad 2019-03-25 19:16:00 i ADHD, NPF, Personligt,

Det finns varken brist på ord eller tankar. Problemet är snarare att sortera ut vad som kan skrivas ner och inte. Innan jag skriver något annat måste jag tydligt poängtera att vi inte tycker att det är en skam på något sätt att ha ett barn med NPF, men jag vill ju samtidigt försöka hitta någon balans i vad jag skriver om och hur.

Men långt innan dottern fick sin diagnos dammsög jag nätet efter andra föräldrar som hade barn med liknande problematik. För att jag ville förstå, och bli förstådd.  Och då och då stötte jag på människor där ute som hade historier som liknade vår. Och det har varit ett stort stöd och vägledning i vår väg till ett fungerande liv.  Så därför skriver jag också, i hopp om att andra där ute inte ska känna sig ensamma, att de inte ska behöva känna sig ensamma i kampen för sitt barn välmående, i en värld som kan vara allt annat än förstående och rättvis.  För att vi NPF-föräldrar ska hitta varandra, hitta stöd, kraft och gemenskap. En förståelse utan skam och skuld. Någon som finns där ute som förstår precis hur svårt det kan vara.

Så med det sagt, vi har haft det riktigt kämpigt de sista veckorna. Jag kan som vanligt inte sätta fingret på exakt vad det är, men det har varit jobbigt för dottern. Riktigt jobbigt. Jag kan faktiskt inte minnas att vi haft det så här tufft sen innan hon fick sin diagnos. I alla fall inte under så här lång period. Efter en vecka som präglats av massor av tårar och frustration över bland annat en omfattande matteläxa, har det liksom sipprat ut i hela familjen. Vi blir alla så trötta och plötsligt tål ingen av oss någonting, vi fräser som katter mot varandra.  Och jag tänker flera gånger att "Det här är inte jag. Den här sura och arga personen vill inte jag vara".  Det är så onödigt och så slitsamt. Vi ska ju vara ett team, som hjälps åt att dra lasset framåt. Sida vid sida. 

I lördags morse försökte hon rymma. Hon dammade iväg över snödjupet innan klockan ens var nio, in mot skogen med sin blommiga lilla ryggsäck på ryggen och tårarna rinnande. Jag hade inte ens hunnit ur sängen. Fick kasta på mig en morgonrock, ut på bron och be henne komma tillbaka. Orsaken till rymningen var från början ett bråk med lillebror som pappan fick gå in och styra upp i. Det föll sig vidare så att han hänvisade en arg och skrikande dotter till sitt rum för en stunds besinning. Det föll så att säga, inte i god jord. Vilket humör hon har denna tösabit!

Hon har suttit med matteläxan VARJE dag sen hon fick den i tisdags. Igår kväll var den fortfarande inte klar. Varje uträkning hon gjort var plötsligt glömd. Gångertabellen som hon nött in hela året var bara puts väck. Saker hon kom ihåg för en minut sedan, puts väck.  Hon skrek och grät, alldeles förtvivlad.  Vrålade ”jag orkar inte mer, jag orkar inte mer” och alla försök till pepp och uppmuntran och stöd drunknade i ett crescendo av kaos. Hon låster sig totalt och  blir onåbar, kan inte tänka eller svara ens på de enklaste frågor. Imorse mejlade jag hennes lärare och beskrev okamouflerat föregående vecka och kampen med matten. Som tur är har hon en förstående mentor som erbjöd lite olika lösningar för att hålla det lugnare kring henne.  Så vi tar ett steg i taget, provar oss fram. Och väntar ut svackan. Jag har sökt semester hela påskveckan, hoppas på att vi ska få vila och ha det så kravlöst det går med vila, pyssel och bus. Vi behöver det.

 Liten och skör, men samtidigt så viljestark! Det har hon varit sen hon såg dagens ljus. Jag önskar att vi med tiden hittar rätt sätt för henne att kanalisera sin energi. <3

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela