Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

2013-02-28 var en livsomvälvande dag!

Publicerad 2019-02-28 07:17:00 i Husköp, Återblick,

Jag tänkte dela mitt allra första blogginlägg från gamla bloggen, som handlade om det här huset, skrivet för exakt sex år sedan idag. Vilken resa det varit! Och det som känns så himla skönt i allt det här att jag faktiskt kunde se potentialen i huset redan för sex år sen och att jag inte lät mig dukas under av alla som sa hur mycket jobb det här skulle krävas. Blod, svett och tårar men ”We are still standing!” Och ja, faktiskt huset också ;)  :

"Idag får vi nycklarna till huset. Det är svårt att beskriva hur mycket jag längtat efter den här dagen.

Nu lämnar vi vår skabbiga hyrestrea för att flytta in i något som med kärlek och omsorg ska förvandlas till ett hem. Vårt hem.

Det var i slutet på augusti förra året som vi bestämde oss för att åka och titta på det här huset. Jag hade sett det på hemnet ett par månader tidigare och kunde inte sluta tänka på det. Både läget och huset var perfekt,stor tomt på landet och ett hus med nära hundra år på nacken..

Vi ska bara titta på det, sa vi övertygande till varandra. Någonstans inom mig hoppade jag nästan att huset inte skulle falla oss i smaken, så att vi, framför allt jag, kunde sluta drömma om att det skulle bli vårt. Timingen var ju helt fel, vi studerade båda två och var inte alltför hoppfulla att banken skulle vilja låna oss pengarna.

Men vi ville ändå titta, ifall att det skulle vara något för oss..med lite tur kanske det skulle finnas kvar när skolan var slut och vi kunde dra in lite mer pengar igen!

Vi bestämde en dag med mäklaren och åkte för att äntligen få se huset i verkligheten.

Mina förväntningar var nog höga redan innan, men när vi gått runt i huset och tittat på varje skrymsle och vrå kände jag mig nästan tårögd. Jag har hört folk säga att de,när de hittat huset med stort H bara vetat att "här ska jag bo". Och det var den känslan som infann sig hos mig också. Jag tittade på I och sa: "Jag dör om vi inte får bo här". Jag kan inte riktigt förklara exakt vad det var som framkallade den känslan hos mig, för huset krävde trots allt en hel del uppfräschning och mycket jobb,men jag såg bara potentialen i det.

När vi tittat färdigt och var på väg att åka hem sa mäklaren: "Nu får ni åka hem och fundera,men fundera inte för länge, för det finns en annan person som är väldigt intresserade av det här huset"

Det var som att det knöt sig i magen på mig. Nej! Inte vårt hus,det här ska ju bli vårt!

Tysta åkte vi hemåt. I försökte muntra upp mig och säga: "Blir det inte det här huset så blir det ju något annat.Du ska se att vi kommer att hitta en lika fint hus igen"

Jag tyckte inte att han lät särskilt övertygad själv och drömmen om ett hus kändes plötsligt så avlägsen.

Vi funderade ett par dagar, vägde alternativen mot varandra och efter lite rådgivning med släktingar så beslutade vi oss för att försöka iallafall. Vi räknade ut att boendekostnaden blev ungefär samma för huset som för vår trånga lilla trea. Vi bokade ett möte med banken och höll tummarna allt vad vi orkade. Tack och lov att jag har fast jobb som jag bara är tjänstledig ifrån, det hjälpte oss att få låneansökan beviljad. Efter några nervösa dagar ringde banken och sa ja, de skulle låna oss pengarna! Nu var det bara resten kvar..husbesiktning, test av vatten från enskild brunn och budgivning! Efter besiktingen hade vi bestämt oss hur långt vi ville gå. Vi fick lånebelopp på hela den begärda köpesumman, men med tanke på husets skick tyckte vi att det var nog så mycket.

Vi la ett första bud. Säljaren sa nej, nej. Vi la nytt bud om det var två eller tre gånger,och den sista gången hade vi nått vår budgetgräns. Men säljaren sa nej, han ville ha åtminstone 50.000 till. Jag var nära att ge upp. Vi funderade och diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra under ett par dagar, inte helt ense huruvida vi skulle ge oss eller inte. Till slut enades vi om att gå säljaren till mötes och ökade budet med 50.000, men sa att nu har vi inte råd att lägga en enda krona mer.

Och så vänta igen..men så ringde mäklaren efter någon dag och sa att säljaren accepterat vårt sista bud. Det kändes ofattbart och underbart,vi blev fantastiskt glada! Speciellt som vi nyligen fått veta att vi skulle bli en till i familjen och verkligen behövde större.. :)

Efter det kom vi överrens om lämpligt inflyttningsdatum och skrev på kontraktet. Och nu har dagen äntligen kommit, då vi får flytta in. En del tycker att vi är lite knäppa som flyttar ut på vischan, men det struntar vi i. Vi har valt ett liv som passar oss, ett liv vi så länge drömt om att få leva. En mångårig dröm har gått i uppfyllelse "

 

 

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela