Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

Sorg, kalas och morsdag i ett enda svep

Publicerad 2019-05-27 16:55:17 i Katter, Personligt, Sorg & förlust,

Igår morse vaknade jag av att maken svarade i sin telefon. Han klev upp ur sängen och gick in i ett annat rum och med ens var jag klarvaken. Det var något med hans röst och tonfall som oroade mig och den första tanke som for genom mitt huvud var ”Vilken katt är det?” Så fort han lagt på frågade jag vad som hänt och han berättade då att det var en av våra grannar som bor längre bortåt grusvägen här nedanför. Grannen hade sett en påkörd, död katt nedanför huset som de tyckte liknade en av våra.

Jag kastade mig ur sängen och rafsade på mig de kläder som fanns till hands. Barnen som varit vakna länge redan undrade vad som stod på, samtidigt som de var ivriga att få ge mig sina morsdagspresenter som de knåpat ihop under veckan. Jag sa till dem att jag och pappa måste gå och prata med grannen en sväng, stanna här så kommer vi alldeles strax. Barnen såg fundersamma ut, men vi skyndade oss iväg. Jag ville inte berätta för dem innan vi visste säkert att det var någon av våra katter. På vägen till grannen såg vi en av katterna springa över gården hos en annan granne, men vilken av katterna det var kunde vi inte se på det avståndet.

Vi hade missförstått grannen så vi gick nere på grusvägen och letade och kunde inte hitta någon katt..jag hann tänka att det vore ju för hemskt om något annat djur hunnit ta katten så att vi inte ens får veta säkert om det är vår katt som blivit överkörd. Vi ringde grannen igen som förklarade att katten låg på stora vägen alldeles nedanför deras hus. Han bad oss komma och gena över deras gård. Bakom huset sluttar en brant backe ner till storvägen. Han stod alldeles vid kanten av sluttningen och sa ”Ni ser direkt härifrån om det är er katt eller inte”. In i det sista hoppades jag att det inte skulle vara vår katt. Inte för att jag önskade att det skulle vara någon annans katt heller, men jag tror ni förstår hur jag menar..

Jag kom fram till slänten och kikade ner. Och såg på en gång att det var vår katt Findus. Bilden av henne liggandes där nere på vägen, den bilden har etsat sig fast på min näthinna. Och så kom alla känslorna..det går aldrig att föreställa sig hur jobbigt det ska bli. Det går inte att värja sig för tårarna och den förtvivlan som kommer över en. Jag minns knappt hur jag tog mig ner för backen, bara att jag stod nere vid henne,såg in i hennes ögon som var tomma och livlösa. Findus som hade så vackra ögon, guldgula liksom. Den lilla tungan som hängde ut ur munnen. Lite blod i mungipan och över den lilla nosen. Jag bara grät och grät. Metodiskt plockade vi upp henne, ner med henne i medhavd påse och sen hem med tunga steg.  Och så kom vi hem och var tvungna att berätta för barnen. De blev, som väntat, otroligt ledsna och upprivna. Så en stund höll vi bara om dem och lät dem gråta ut. Vi väckte äldsta sonen för att berätta vad som hänt och sen gick vi ut tillsammans för att begrava Findus under en gran. Barnen fick välja plats. Innan vi grävde igen hennes grav klappade vi på henne en sista gång. Äldsta sonen snickrade ett kors och de mindre barnen dekorerade med blommor och figurer. Dottern skrev en liten dikt.

 

Vår älskade Findus. Vi hämtade katterna hos min storebror i april 2013 och de har bringat oss så mycket glädje och mys under våra år tillsammans. Katterna var syskon men ändå så olika till sättet. Findus mer skygg av sig, men väldigt tillgiven mot sin familj och kunde gärna gosa med oss i familjen, men alltid på hennes egna villkor. (Hennes syster Pettsson är mer social och låter alla klappa och gosa) Findus som vintertid mest gillar att sitta inne i värmen och titta ut genom fönstret och äta mat. Sen när våren kom brukade hon vara så glad att komma ut igen, jämt låg hon och rullade runt på marken och ”pratade” till sin familj om hon fick syn på oss. Hon höll oss gärna sällskap utomhus och kom upp i famnen för att gosa, men om det kom någon och hälsade på oss försvann hon alltid och gömde sig. Findus som var så förtjust i mat så hon brukade nästan springa omkull en och vara i vägen när man skulle servera. Vår fina, fina Findus. Så älskad och så fruktansvärt saknad. Tänk att en liten katt kan skapa ett sådant stort tomrum efter sig.

 
Pettson till höger, Findus till vänster
 
 

Findus syster Pettsson har betett sig lite annorlunda, lite mer vilsen och förvirrad. Hon har varit och nosat på Findus grav flera gånger. Vi vet ju inte om hon kanske hunnit se Findus död nere vid vägen eftersom grannen beskrev att han hört en bil stanna nedanför dem ungefär vid 23-tiden kvällen innan, troligen dem som körde på katten och sen förde henne mot kanten av vägen innan de åkte vidare.  Dottern är så bekymrad för Pettson eftersom hon nu är ensam katt i hushållet.

 

 
 
 

Det var ju inte så här vi hade tänkt att din morsdag skulle bli, sa maken uppgivet. Men jag är glad i alla fall att det inte hände på någon av barnens födelsedagar i alla fall, det hade varit katastrof. Men sen skulle vi ju ha lite släktkalas för pojkarna igår och det var inte lätt. Jag försökte hålla ihop mig så gott jag kunde, men ledsenheten tog över handen ibland. Sen har ju barnen varit så ledsna också, speciellt dottern. Jag har försökt ha extra koll på henne eftersom hon är så känslig. Så det blev en morsdag och ett kalas, ja överhuvudtaget en dag som vi inte alls hade tänkt oss…

Nu har vi vår fina Pettsson kvar. Vi hoppas att vi får behålla henne, länge, länge till..

 

 Jag fick ju så fina morsdagspresenter förstås, men det föll i skymundan lite med en kaosdag som gårdagen..men jag kom mig för att ta en bild iallafall och jag blev väldigt glad över allt det fina min familj hade ordnat till mig <3 Sorg och glädje om vartannat. Livet, alltså.

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela