Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

De där gångerna när det blir så tydligt

Publicerad 2018-06-15 17:32:47 i ADHD, Personligt, Sommar,

Ni som hängt med ett tag, och speciellt ni som känner oss vet ju redan sen tidigare att vi i flera år innan dottern fick sin ADHD-diagnos signalerade för att hon inte riktigt var som ”alla” andra. Problemet har alltid varit just detta, att det inte märks så väl utåt. Hon är en tjej som är duktig på att föra sig och uppträda väl i situationer med andra människor. Hon är inte utåtagerande, stökig eller hyperaktiv. Ibland kan hon tendera att ha myror i brallan, men egentligen ingenting som jag tror andra uppfattar som avvikande jämförelsevis med andra i samma ålder. Vår dotter är en försiktig tjej, som inte självklart tar plats och syns eller hörs. Hon har koncentrationssvårigheter och har därmed också svårt att "sålla" bort ljud och synintryck, på ett sätt som andra kan behärska utan större bekymmer. Det är vi föräldrar som ser svårigheterna och det är vi föräldrar som får hantera dem dagligdags. För hon håller ”ihop sig” och kraschar när hon kommer hem. Igår fyllde hon nio år. Som många andra barn hade hon sett fram emot sin födelsedag väldigt mycket och var spänd av förväntan på att få öppna sina födelsedagspaket. Vi kom gemensamt överens om att hon skulle få öppna en liten present på morgonen och resten efter skolavslutningen på kvällen.

Redan innan vi åkte iväg till avslutningen signalerade hon att hon var spänd och lite nervös. Jag lugnade henne och sa att allt kommer att gå bra. Eftersom hon fyllde år hade hon även fått välja middag, och det skulle då bli hamburgare på Sibylla. För att slippa stressa i oss maten hade vi även där pratat igenom och enats om att vi äter efter skolavslutningen. Jag trodde naivt nog att avslutningen skulle ta max en timme.  Jag hade SÅ fel.

Det var samling på Folkets hus och det var fruktansvärt mycket folk där, hela skolan från förskoleklass till klass sex plus alla anhöriga. Ett konstant högt sorl låg över lokalen. Varje klass skulle sjunga en sång. Och så var det individuella uppträdanden. Och så skulle lärarna sjunga. Sen skulle skolans elever sjunga gemensamt. Sen skulle alla sjunga tillsammans. Sen var det en långdragen betygsutdelning för sexorna och kramar och grinkalas på det. Sen rektorns tal. Sen rektorns spex-dans. Och sen när allt äntligen var över och vi kunde lämna den överfulla och kvalmiga, syrefattiga lokalen så strömmar horder av människor ut genom lokalen och ned för trappen, samtidigt. Jag försökte få fram dottern genom folkmassan och hon blev blek och lite spak. ”Jag är yr” sa hon ynkligt flera gånger och vi fick till slut ta henne åt sidan och låta folkmassan mattas av innan vi kunde ta oss ut. När vi så äntligen efter många om och men tog oss ut och ner till Sibylla så skulle de egentligen stänga men var snälla och lät oss äta ändå(Tack för det!). Men dottern var så medtagen och slut och trött och överstimulerad av intryck så hon orkade inte äta :( . Hon som längtat så. Hon frågade om hon kunde få öppna sina presenter nästkommande morgon istället då hon själv kände att hon inte skulle orka det då vi kom hem. Det blev ju då inget födelsedagsfika heller.

Hon somnade i bilen på vägen hem men vaknade sedan när maken bar in henne till hennes säng. Då kom panikångestattacken som hon alltid får när hon blivit överstimulerad/är orolig/övertrött och även om vi föräldrar lärt oss att hantera den hjälpligt så gör det fortfarande ont att se hur illa hon far i aktiviteter som andra inte ens behöver reflektera över. Här blir hennes funktionshinder med ens så tydligt. Den här typen av aktiviteter dränerar henne, hon har nog svårt att orka med att hänga med i klassrummet en hel dag. Att då fullständigt bombas med synintryck, konstant sorl, lång väntan och stora folksamlingar blir förödande för henne. Älskade lilla dotter <3

Jag vill inte att hon är med nästa år om det ska vara ett liknande upplägg. Måste prata med skolan om detta och utforma någon slags anpassad plan för henne. Skolavslutning ska ju vara roligt och mysigt, inte skapa ångestattacker. Ikväll ska vi rå om henne och minimera intrycken. Vi ska bjuda på pizza, och kolla film. 

Idag har jag nåtts av ett fruktansvärt tråkigt besked om en människas bortgång. En underbar person som var mamma, fru, syster och dotter. Mina tankar går till familjen <3 

 
Dottern frågar, mamma varför fotar du mig så mycket? För att du är så fin, svarar jag.

Vi har fått ett svar

Publicerad 2018-02-23 18:25:00 i ADHD, NPF, Personligt,

 Så har svaret på den kompletterande utredningen kommit. Äntligen är ett ord som verkligen inte räcker till för att beskriva den lättnad jag känner efter ÅR i någon slags mental och känslomässig limbo när det gäller dotterns svårigheter.Som vi kämpat och slagits och drivit frågan framåt, framåt och inte nöjt oss för att få svar. Som vi slitit våra hår och så många tårar jag gråtit och så frustrerad vi båda känt oss. Och vilka slitningar det orsakat både i vårt förhållande men också för oss som familj, och ingenstans har vi upplevt att vi tagits på allvar de första fem åren.  Jag har tvivlat på mig själv och det jag sett så många gånger. "Är det mig det är fel på?" "Varför får vi det inte att fungera?" "Vad är det för fel på mig/oss som föräldrar som inte kan hantera vårt barn?" Jag menar, tänk er till exempel att ert barn skulle gå omkring och ha ont någonstans hela tiden, emellanåt riktigt, riktigt ont, hur många skulle acceptera "Vi vet inte riktigt orsaken, men ni kan ju försöka behandla det där hemma"? Så har det känts för oss. Vår dotter har genomlidit en själslig plåga i hela sitt liv utan att någon kunnat tyda vad som besvärar. 

Återgivningssamtal med läkare och psykolog i onsdags. Psykologen kom bärandes på en bok och jag noterade direkt vi möttes i väntrummet på BUP att titeln var ”Barn med överlappande diagnoser”. Jag tänkte att hon måste ändå ha sett någonting, det måste finnas något avvikande i allt det här som hon nu kommer att lyfta fram. Vi slog oss ner på läkarens kontor. Jag kände mig spänd som en fiolsträng. Den här dagen hade jag väntat på i flera, flera år. Psykologen började med att berätta om testerna som gjorts och berättade ganska tidigt i samtalet att skolan gett information om att dottern är lite i sin egen värld ibland och att hon har svårt att orka med mot eftermiddagen. Jag nickade och skrattade till, för dottern är en riktig liten ”drömmerska” och stundtals en liten sengångare som vi får handleda och hjälpa så gott som dagligen. Men sen tog psykologen upp det material hon gått igenom och uteslöt tydligt autism. Mitt hjärta sjönk en bit i bröstet, jag tänkte att ”nu hamnar vi på ruta 1 igen, de kommer att säga att det finns svårigheter men det finns ingenting neuropsykiatriskt funktionshinder, för de uteslöt ju ADHD  förra utredningen”. Men sen sa hon ändå ADHD, utan inslag av hyperaktivitet,(det som tidigare kallades ADD) och hon sa också misstänkt dyskalkyli samt inslag av läs och skrivsvårigheter, överlappande diagnoser alltså.  Läkaren frågade om vi upplever att skolan varit förstående och jag svarade direkt nej. Jag berättade att hon har en jättefin lärare, men att både vi och läraren haft svårt att komma fram till exakt hur vi ska hjälpa dottern då ingen av oss riktigt förstått var problemen ligger. För normalbegåvad är hon, det visar testerna klart och tydligt och även i skolan uppfyller hon kunskapskraven som hon ska, om än hon tar lång tid på sig i vissa ämnen.

 

Ett återgivningssamtal ska nu bokas med skolan och de då ska förklara för skolan hur de nu ska jobba med vår dotter för att hjälpa henne på bästa sätt, sen är de också skyldiga att utreda hennes eventuella dyskalkyli och läs/skrivsvårigheterna. De kommer även att diskutera det här med att minimera läxorna då hon har svårt att orka med detta. Psykologen påtalade just det vi sagt så länge, att det tar fruktansvärt mycket energi av vår dotter att orka igenom skolan en hel dag och sen komma hem helt slut och då ska det göras läxor. Och jag tänkte, och jag sa det även, att ADHD/ADD var ju det vi var inne på från första början. Dotterns berörings, ljud, ljus, lukt och smakkänslighet,utbrotten, koncentrationssvårigheterna, sömnstörningarna(Hon började inte sova på nätterna förrän hon var ca fyra år gammal), svårigheterna med att göra sånt som inte är roligt, långsamheten..ja, allt det där..Allt det där uppmärksammade vi och lyfte med BUP redan för två år sen men vid den tidpunkten var det ingen i skolan som tyckte att hon uppvisade några svårigheter och uttryckte ganska stor förvåning över att vi valde att genomföra en utredning. Inte heller BUP hade tillräckligt mycket material för att kunna ställa diagnos. Jag ifrågasatte så starkt mitt eget förstånd. Jag tänkte att det är nog jag som är galen, snart kommer de att anmäla mig som olämplig mamma, de kommer att tro att jag försöker skapa något som inte finns...

Jag kan inte sticka under stol med att jag ibland blivit så otroligt irriterad på dottern och hennes sömngångarstil, speciellt på vardagsmorgnar när allt ska klaffa och alla i familjen ska komma sig till rätt plats i tid. Även om man själv någonstans inser att det inte är någon ide att tjata, då det varit så verkningslöst så har jag gått i den fällan flera gånger om..och visst har jag tänkt att hon vet bättre än såhär, och visst har det hänt att jag upplevt att hon gör det för att provocera oss ibland.. Men på sista tiden har jag fått tänka om, vi har ju upplevt att svårigheterna i skolan blivit mer påtagliga under året till exempel och jag har försökt sätta mig in i dotterns situation och alla de där tipsen som BUP gett oss. Och när jag sänkte kraven dels på mig själv för hur jag ska klara av mitt föräldraskap men också sänka kraven på dottern, som uppenbarligen inte klarar av att leva upp till många krav som ställs på henne runt omkring, så kunde jag tydligare se henne med andra ögon. Det stod så klart för mig en kväll när det var läggdags. Jag och maken turas om att natta ett av barnen och denna kväll var det jag och dotter och maken nattade lillebror. Vi har sedan länge varit väldigt strikta med sovrutiner med dottern då vi tidigt lärt oss att utan sömn så fungerar hon inte överhuvudtaget. Och för att få henne i säng smidigt kör vi alltid samma rutin och på samma tid. Eller försöker kanske jag ska säga, för det är just det här som är vår dotter i ett nötskal.. En kväll när hon hade fått av sig kläderna och på med nattlinnet och jag instruerade henne i nästa steg, att gå och borsta tänderna. Då försvann hon till badrummet men efter en stund märkte jag att inget ljud från eltandborsten hördes. Jag gick till badrummet och fann dottern framför spegeln fäktandes med lillebrors plastsvärd, fullt koncentrerad på det och tandborstning glömd för länge sedan Jag kunde inte annat än le. Den där lilla drömmerskan alltså.. <3

Liknande situationer är på morgonen då hon ombeds borsta tänderna, hon kan försvinna på väg till badrummet och när man hittar igen henne står hon och omsorgsfullt bäddar ner sina gosedjur i sängen. Eller när hon ska klä av eller på sig och hon råkar hamna framför tv:n, där kan hon bli hur länge som helst med typ en strumpa på sig och inget annat, eller byxorna halvvägs uppe. Och vi diskuterade redan innan diagnosen kom att vi måste sänka kraven på henne. Det är ingen ide att tjata, det är ingen ide att bli sur. Istället får vi jobba med att handleda, peppa och stötta. Hon behöver ofta handgriplig assistans, att hjälpa henne på med kläderna tex, liksom få igång henne och påminna henne när hon glömmer bort uppgiften, exempelvis när hon ska äta middag och hon är som en liten bläckfisk med fingrarna som plockar i vartenda föremål i närheten utom med gaffeln som ska till munnen…

Jag hade rätt hela tiden. Min magkänsla var inte fel. När jag lämnade av dottern hos mormor efteråt besöket på BUP onsdags och skulle berätta vilket besked vi fått så kom ju alla känslor på en och samma gång, för mig! Jag har försökt att inte visa för dottern, för jag ville inte att hon skulle missuppfatta och bli ängslig, men det gick inte att hålla tillbaka längre. Jag skyndade mig att hulka fram mellan tårarna till dottern att hon inte hade gjort något fel och att jag inte var arg på henne utan att jag blev tårögd för att jag varit så nervös och spänd så länge och nu äntligen släppte det. Hon tittade förundrat på mig men verkade godta förklaringen. Det är nog sju-åtta år sen vi lyfte problematiken för första gången så det kanske inte är så konstigt att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Främst tårar av lättnad. Jag vet att många kan uppleva en period av sorg efter ett besked om att ens barn har någon form av problematik eller funktionshinder, men jag känner ingen sorg. Inte nu längre. Den processen gick jag igenom för flera år sedan. För oavsett diagnos så har vi ju som sagt tidigt märkt att vi har ett barn som faller utanför norm och ram. Hon har alltid varit lite annorlunda. Och att äntligen få lägga dit den sista pusselbiten och se ett svårt tusenbitarspussel äntligen skapa en begriplig bild, det är en underbar känsla! Nu vet vi.Och nu kan vi äntligen börja jobba framåt, med rätt verktyg och rätt resurser! Bring it, liksom!

 Vår dotter, en jättego och omtänksam tjej, kreativ och snäll<3 Och kattälskare som synes :) En gammal bild, men den är så fin!
 

Vabruari slår sina lovar runt oss också

Publicerad 2018-02-10 09:42:00 i Inredning, Loppisfynd, Personligt, VAB,

Minstebarnet verkade tröttare än vanligt igårkväll. Matlusten var obefintlig. Det fick sin förklaring inatt då han ropade från sitt rum att han mådde illa. Det tog inte länge innan han började kräkas :( Suck! Han är väldans mottaglig just för kräksjukan den där lilla! Vi skulle fått besök idag av en vän och hennes två pojkar, kändes inte alls kul att behöva ställa in. Men, det är som det är och inget att göra åt..
Vi tvättar, spritar ytor och händer, städar, vädrar och renbäddar. Om möjlighet ges tänkte jag jobba lite med att dra ut stökiga spikar ur väggen i hallen så att det är slätt när väggskivorna ska upp sen. Vi är upptagna flera helger framöver så det kommer inte att bli gjort något renoveringsarbete i hallen förrän om ett par veckor, men det får också vara okej tycker jag. Jag är fortfarande så matt och slut och det mesta härrör till privatlivet och det som jag skrev om sist. Den 21:a är det läkarbesök som psykologen kommer att delta i också och i samma veva kommer hon väl att berätta vad hon kommit fram till, eller inte kommit fram till. Känns som en hel evighet tills dess..men vi kämpar på, vi är vana att streta och kämpa. 
 
Men skolbänken har jag målat klart nu iallafall, hjälp vad trixigt det var! Så mycket bökigare än jag kunnat ana, med skrymslen och vrår och vinklar där det var svårt att komma åt. Men resultatet blev helt okej, om än inte så bra som jag hoppats. Igår baxade jag in den i minstebarnets krypin och baxade ut den skrymmande bokhyllan. Blev riktigt bra. Synd bara att han nu är sjuk och inte kan sitta och leka och rita vid sin bänk som han längtat så efter. Men kanske imorgon, om han är piggare :)
 
 
Köpte en stolsdyna till så det inte blir kallt :)
Den lilla skomakarlampan är ett loppisfynd. Jag hade tänkt måla om det "guldiga"men det har inte hunnits med och är inte heller prio ett just nu. 
Nu på morgonen efter att vi bäddat ner lillebrollan framför tv:n så har dottern gjort läxor till mig! Jag har fått sitta och räkna och så har hon rättat mina svar sen. Det var en rätt kul stund för jag låtsades gnälla och tjorva sådär som dottern gör ibland och hon skrattade åt mig och sa men mamma du måste ju FÖRSÖKA nu. (Hon gjorde liknande läxa i veckan åt sin pappa). Efteråt fick jag fylla i en liten minienkät om hur svår läxan var och hon fyllde i en enkät om att jag måste träna mer ;)
Röd penna precis som fröken ;)
 
Dottern verkar vara en sån som behöver se för att förstå, att det är lättare att förstå med bilder än att förstå med ord och muntliga förklaringar. Hon har fått något slags bildstöd i skolan på matten, men det är ändå bra att se så man kan utveckla den biten mer, att hitta ett sätt som passar hennes inlärningsstil <3 Nu hoppas jag att vi andra klarar oss från magsjukan och att minstebarnet snart har gjort bort sitt. Önskar er alla en härlig helg!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela