Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

En rulltrappa på Liden? Det kan väl funka..Eller?

Publicerad 2019-02-20 20:07:00 i ADHD, Allmänt, Personligt,

Jag lyckades förarga det lilla pojkbarnet härommorgonen. Han yttrade ett starkt önskemål om att vi skulle skaffa rulltrappa till övervåningen för att han skulle slippa gå i trappen. Jag tyckte inte att det var en lika lysande ide som min son och anförde det faktum att vi bor i ett gammalt hus och att det förmodligen inte skulle vara så fint eller passa så bra hemma hos oss. ”Men en hiss då?” frågade pojkbarnet hoppfullt. Han fick nej på det också och han blev så trumpen. Stackarn. Jag peppade honom och sa att när det är dags för honom att flytta hemifrån är han fri att välja och vraka utifrån ett boende som har hiss eller rulltrappa ;)

I veckan fick jag ett tråkigt men ändå väntat besked från Länsstyrelsen. Jag hade ansökt om bidrag för att restaurera bagarstugan och återuppbygga bakugnen där. Jag hade till och med skrivit att jag kunde tänka mig att låna ut bagarstugan till offentligheten om vi fick bidrag för upprustning. Men svaret löd att tyvärr, resurserna är begränsade och medel för att återskapa en bakugn kan tyvärr inte prioriteras. Så den får stå utan användning och bruk i okänt antal år till. Frågar mig ständigt varför de rev bakugnen, kan inte förstå det. Och jag har ingen som helst aning om vad det kostar att mura upp en ny. Har googlat, sökt och frågat hur mycket som helst men ingen vet.

 Någon gång ska den få kärlek. 
 
I övrigt är det lite skört med dottern. Hon har mindre energi än vanligt och mycket i vardagen känns för henne som att bestiga berg. Göra läxor med henne är ingen lek just nu. Hennes tålamod är obefintligt. "Jag kan inte, jag vet inte, jag orkar inte" Jag önskar att jag var bättre på att peppa och stötta henne, att jag kunde vara hennes motor, ett litet extrabatteri när hennes eget tar slut. Ibland lyckas jag, ibland inte. Det är väl den här mörka tiden för oss alla, det gäller bara att hålla ut lite till. Snart vänder det.
 
"Don't give up
Don't give up
I feel you breaking
Don't give up
Don't give up
We all need saving
Just one more breath
Just one more night will I be waiting here
Don't give up Don't give up Don't give up Don't give up"
 
Ryan Star- Dont give up
 
Och så tar jag sådana här bilder ibland och man kan liksom se hela henne i en och samma bild. Den där skörheten hon har som kan vara alldeles fantastisk när hon sätter den sidan till. Där, står en tjej med ett hjärta av guld. Nära till skratt och gråt. Skör och stark på exakt samma gång. Och visa ögon. Nästa gång jag blir trött ska jag titta på den här bilden och komma ihåg. Ibland måste jag vara stark för oss båda. Det är ju en förälders roll trots allt <3 
 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela