Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

Paradoxerna

Publicerad 2017-10-25 11:22:34 i Barnen, Explosiva barn,

Idag blev det visst VAB för mig och minstebarnet. Förra gången fick jag vända om på väg till jobbet då han började kräkas på förskolan, idag var jag betydligt mer uppmärksam och kände igen varningssignalerna direkt! Maken skulle på obligatorisk (och kostsam) kurs i två dagar så han kunde inte vabba. Egentligen kan inte jag heller det(arbetslivet är inte skapt för småbarnsföräldrar, i tell you), men någon måste ju vara hemma! Så nu fick det bli jag. När maken kommer hem ska jag åka en sväng till jobbet och se vad jag kan beta av från arbetshögen, och eventuellt jobba lite här hemma under morgondagen. 
Soffläge för hela slanten
 
I måndags hade vi utvecklingssamtal för dottern. Jag tror jag nämnt det tidigare, att vi lyft problematiken kring hennes ork och förmåga att hantera matte till hennes lärare som bekräftade att hon också uppmärksammat att det finns vissa svårigheter på det området. Under utveckingssamtalet framkom även att dottern har svårt med läsning och skrivning, hon "fastnar" i texterna upprepade gånger och tar sig inte vidare på egen hand och hon tar låång tid på sig att skriva orden de ska träna på. Hon vänder ofta både siffror och bokstäver baklänges och har svårt att släppa om det inte blir perfekt, då suddar hon ut allt och vill börja om på nytt, med stor möda och irritation. Att hon har svårt med matte var också tydligt, hon får ibland sitta inne på rasten och jobba eftersom hon inte hinner färdigt. Precis som vi beskrivit det här hemma, precis på samma sätt beskrev hennes fröken hur dottern verkar "glömma" varje gång hur hon gjorde tidigare. Hon får liksom börja om från början varje gång, för hon kan inte relatera och komma ihåg hur hon räknade tidigare och ibland var det samma problematik när hon ska läsa och skriva. Fröken beskrev även att dottern har svårt att tolka av texter, dra slutsatser och svara på frågor baserad på vad hon nyss läst. Fröken uttryckte en viss förbryllan gälland det, eftersom dottern egentligen kan det här. vi höll med. Vi vet inte heller varför det blir såhär. Vi kom iallafall överens om att skolan ska ordna läxhjälp efter skolan en gång i veckan och sen har hon fått lite hjälpmedel för att få ro i klassrummet, bland annat sitta med hörlurar på när hon ska räkna matte. Farmor som är pensionerad lågstadielärare och med ett till synes oändligt tålamod kommer att hjälpa henne med läxan en gång i veckan. 
Men visst blir jag fundersam. Hur kan det bli såhär, och vad beror det på? Allt det som jag beskrivit om henne och problemen börjar dyka upp även i skolan, men det finns ingen diagnos enligt BUP:s utredning? Missförstå mig inte, det är inte så att jag VILL att hon ska ha en diagnos. Men faktum är att den problematik vi upplever kring vår dotter är äkta i allra högsta grad och det är fruktansvärt frustrerande att inte veta vad som gör att det blir såhär! Om hon åtminstone hade en diagnos hade vi kunnat sätta oss in i hur vi ska hantera det bättre. Vi vill ju hjälpa henne och stötta henne på allra bästa sätt. Vi jobbar så gott vi kan med lågaffektivt bemötande, men vi känner oss rätt maktlösa i det här. Men hennes fröken skulle iallafall lyfta det på något slags kollegialt samråd som jag förstod det och rådgöra med specialpedagogen på skolan samt delge henne den utredning som gjordes förra året, så får vi se vad som händer. 
Den lilla drömmerskan, med ett hjärta av guld och en vilja av stål. 
 

Att leva med ett explosivt barn

Publicerad 2017-10-07 17:48:00 i Barnen, Explosiva barn, Personligt,

Idag är jag trött. Alltså mentalt och själsligt trött. Och lite sorgsen inombords. 
Som jag tidigare nämnt, men valt att inte gå djupare in på, har vi en tjej här hemma som har ett problematiskt beteende. Det är en lång och stundtals riktigt slitsam historia som jag inte orkar förklara här. Hon har för att förklara det väldigt kort, alltid haft det (sen födseln)och alltid varit mer krävande på ett sätt som hennes två syskon inte har varit.  Det har gått i perioder och det har varit både sämre och bättre tider. För två år sedan sökte vi hjälp på BUP. Psykologen som vi hade då beskrev henne som ett "Explosivt barn", vilket inte är en diagnos, utan ett samlingssymptom på barn som har svårt för att vara flexibla och som har svårt att hantera förändringar och motgångar. De får ofta utbrott och blir i sån affekt så att de inte går att nå just då. Vår dotter kämpar hårt med att hålla ihop sig offentligt, på skolan och med vänner men kraschar ofta här hemma. Vi gör det vi kan för att försöka förutse utbrotten men det är inte alltid det går. Hela den här veckan har varit en anspänning då hon kämpat med läxorna ,som hon egentligen är alldeles för trött för att göra då hon är fruktansvärt intryckskänslig vilket såklart ledde till Le Grand finale igårkväll just innan läggdags. Vi såg att hon var trött och försökte skynda oss att göra henne klar för sängen. Men vi hann inte. Hon upptäckte att hennes pyjamas blivit lite blekt i tvätten och då var det kört. Jag såg det komma och visste att jag inte hade en chans att parera utbrottet. Hon skrek som en galning. När man möter hennes blick under dessa utbrott(som oftast triggas av småsaker när de till slut kommer)så är hon liksom inte där. Lillebror blev rädd och började tjuta han också och jag var själv så himla trött och slut efter hela veckans läxtjafs varenda kväll så jag reagerade så som man inte alls ska göra. Jag blev arg och frusterad. Vilket leder till att hon skriker ännu mer och ännu högre. Kaoset var ett faktum. Jag lyckades sansa mig och maken fick slutligen en lugnare dottern i säng. Vi var båda helt slut efteråt och idag känns det som en mental baksmälla. Det går åt enorm mycket energi i samband med hennes utbrott. För oss alla. Och den där känslan, att se sitt barn i det skicket..det är som att se sitt barn i svåra plågor och inte kunna göra ett smack. Det skär i en. Jag vet ju att hennes utbrott går över, förr eller senare. Men det är jobbigt och slitsamt och det påverkar hela familjen. Jag oroar mig jättemycket just för skolan, hon går bara i andra klass och har redan problem med att orka med skolan..hur ska det bli? Hon är utredd för ADHD, ADD och autism, men det visade "inget".
Här satt hon en kväll och kämpade med läxan. Hon blir så frustrerad att hon glömmer bort de enklaste saker, hur man skriver och hur bokstäver eller siffror ser ut, fast hon kan det alldeles utmärkt. Hon suddar och suddar och suddar för det blir inte bra och trots att vi säger det gör inget, låt det vara, det ser bra ut..så lyssnar hon inte..hon växlar mellan att gissa, forcera och ge upp. 
Vi går på BUP för att få hjälp och jag läser böcker och försöker lära mig att hantera mitt älskade exposiva barn. Men det är svårt, det är det. Hur ska det bli för vår lilla tös..
Men just nu är det bra. Hon har varit lite på "mucka-gräl"- humöret hon blir i de här perioderna, men vi har försökt att parera och prata. Just nu är farmor här och leker med henne så det är bra. 
För att inte alldeles bara deppa ihop har jag varit ute och fixat lite på logen. Min storebror har hjälpt oss att få in ett fönster där för ljusinsläpp. Vi ville ha två fönster först men det rymdes inte. Men det blev fint iallafall! Ja, vi ska sätta dit lister också :)
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela