Norrbottensgården

På den här gamla gården någonstans i Norrbotten bor en familj bestående av två vuxna, tre barn och två bondkatter. Huset byggdes någon gång under 1800-talets mitt och flyttades till sin nuvarande plats 1914. De som bor här gör sitt bästa för att varsamt renovera efter tid, ork och plånbok. Hon som pysslar med den här bloggen är en renoveringsamatör med tummen mitt i handen och huvudet fullt av kreativa idéer. Här avhandlas livet i stort och smått och en hel del handlar om loppis,fotografering, byggnadsvård,god mat och antika möbler.

Reflektioner om NPF

Publicerad 2018-02-03 10:49:00 i Personligt,

Så är januari passerad och förbi. Den här månaden är verkligen inte min favoritmånad, har aldrig varit. Den här månaden har dessutom så varit tuff på många sätt, plockat ner min ork, mitt driv och mitt motstånd i småbitar. Jag känner mig lite hudlös. Och trött. Behöver få känna att världen är bättre än detta. Att det finns mer godhet och kärlek än såhär.

Dottern har precis fått börja i en grupp på BUP för barn med ångest och orosproblematik. Vi var där första gången i torsdags och den känslan, att sitta bland andra föräldrar och känna att man inte är ensam! Där sitter föräldrar och beskriver exakt samma problematik med sina barn som vi har med vår dotter.Det är svårt att beskriva hur det kändes. Hur vi alla kunde nicka och hålla med i varandras berättelser och säga ”Precis så är det för oss också!” Enda skillnaden mellan vår dotter och de andra föräldrarna och som var där med sina barn är att vår dotter saknar diagnos. I alla fall än. För snart två år sedan gjordes en ad/hd-utredning på henne som förvisso visade vissa svårigheter men psykologen bedömde klart och tydligt att det inte fanns några neuropsykiatriska funktionshinder hos henne. Det förbryllade oss enormt med tanke på det vi upplever hemma, det problematiska med socialt samspel hon ibland uppvisat på förskola/fritids och även hur skolan nu börjat signalera att hon halkar efter och har svårigheter med att följa med i undervisningen. Och hur vi stundtals slitit vårt hår i frustration då vi inte lyckats klura ur vad problemet är och hur vi ska kunna hjälpa på bästa sätt. Vi har drivit på frågan efter utredningen som gjordes då vi kände att vi hamnade på ruta ett igen. Dottern har gått på samtalsstöd som inte lett oss någonvart alls, vilket vi också påtalat. Men det som även blev påtagligt i gruppen är just det där att flickor med problematik, de märks så sällan. De som inte utagerar på något sätt och drar sig inåt. De kan gå år efter år utan hjälp för de blir inte uppmärksammade. 

Och jag tänkte det natten mot igår, när jag vaknade av dotterns gråt, då jag fann hette sittandes i tårar på toaletten och ångesten rev i hela hennes lilla späda kropp, då jag höll om henne och försökte trösta henne..att försöka nå fram med ett ljus i hennes mörker. Hon mådde illa och var så rädd för att kräkas. Hon kräks aldrig under dessa "attacker" men hon tror verkligen att det ska hända, varje gång. Då, när hon skakade så mycket att hon inte kunde prata normalt, då tänkte jag att det är ju just sånt här de skulle se, det vi får se..då kanske de inte skulle titta så förvånat och undrade på oss när vi gång på gång driver frågan framåt och säger att nej, vi tycker inte att vi fått rätt hjälp och ja, vi vill att ni fortsätter utreda vad som orsakar att vår lilla dotter mår skit! Vad förorsakade då denna nattliga panikångestattack? Vi vet inte. Kan ha räckt med att vi deltog i den där nya gruppen på dagtid, en massa nya ansikten plus att vi träffade psykologen på förmiddagen för några autism-tester. Attacken gick ju över till slut, som de lyckligtvis alltid gör, men då var dottern pigg och frågade "Får jag stiga upp nu"? Det fick hon inte, det var ju mitt i natten..

Psykologen tycker att dottern uppvisar vissa tecken på autism, men samtidigt finns det saker som talar emot det. Vi tycker egentligen att alla vi mött i hela den här BUP-svängen har varit bra, men vi har hunnit med att träffa tre olika psykologer under den här tiden på grund av personalomsättning och det känns som att det blir svårt att göra en rättvis bedömning då.  Det är svårt att klä i ord hur det känns, att se sin dotter kämpa så hårt stundtals och ändå inte veta hur man ska hjälpa eller vad det beror på..men det är bara att vänta och se vad psykologen nu kommer fram till. Så får vi ta det därifrån. Den här gruppen hon ska delta i är KBT-inriktad och verkar vara toppenbra, vi hoppas att kunna hjälpa henne med hennes konstanta oro och ängslan. Det kommer hjälpa oss massor, det är min stora förhoppning. Önskar er alla en trevlig helg vad ni än hittar på. Jag ska måla lite möbel och sen ska vi på kalas :) 

En låt tillägnad min dotter:

“Lift your tired heart now darling
Lift it up into the air
And I will notice you in this crowded room
Whisper in your ears

Lift your tired head now darling
Lift it up into the air
And I will float to you in this crowded room
Let's get us out of here

I'm running out of love now darling
I really don't care
Ain't got no paper in my pockets now
But I will, I swear

Honey, I know you're tired of losing
It's a million to one, I know
Put your lily hand in mine
This is the ballad of a patient man

Lift your heart!

Lift your tired eyes now darling
Pull back your pretty hair
As long as my heart keeps pumping blood
Ain't gonna disappear

Running out of luck now darling
I really don't care
Ain't got no paper in my pockets now
But I will, I swear

Honey I know you're tired of losing
It's a million to one, I know
Put your lily hand in mine
This is the ballad of a patient man

Honey I ain't no lucky man
But I do all I can
I can buy you a diamond ring
Cause now these sad songs ain't gonna sting
I can buy you a ballroom gown and
Twirl you around, somewhere downtown
This is the ballad of a patient man

Lift your heart, Lift your heart
Lift your heart

As long as my heart keeps pumping blood”

 

/Augustines - Ballad of a patient man

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela